Ja idag är det då den dag på året som jag i vanliga fall älskar! När man får visa sin kärlek lite extra mycket och både få och ge små presenter/blommor till den man älskar bara för att visa ÄNNU mer hur mkt den personen betyder för en...

Men i år har jag ingen vuxen att dela detta med! Ger iofs och får massor med kärlek av mina barn och det är ju underbart om nåt..
Ända tills i onsdags hade jag ju någon att dela denna dag med... och så sent som i tisdags skrev jag en dikt till denna person som jag tänkte ge till honom idag, men jag finner ingen mening med det längre... Så jag skriver ner den här i bloggen istället...

This heart is beating for you
now and forever
You fill this heart with joy and happiness
Every heartbeat is for you
today tomorrow and every other day
I will never stop loving YOU!

Det här kom direkt från mitt hjärta, mitt i allt bara tog jag fram penna och papper och skrev ner det här då jag tänkte på HONOM... Utan att ens ha tänkt skriva en dikt.. Så jag vet inte, 12 timmar senare lämnade jag honom... Det handlar inte om att jag inte älskar honom, inte alls. Det handlar om att han inte klarar att leva i ett förhållande, en familj, där man behöver ta ansvar och tänka på andra... Jag är inte en robot, jag behöver närhet och bekräftelse, jag är inte heller en hushållerska, jag kan visst göra allt hemma, men då vill jag ha nån slags uppskattning för det oxå, jag är inte heller (eller var inte) ensamstående, vi skulle vara en familj, ändå var det taget för givet att jag skulle ta hand om barnen, om jag inte frågade flera dagar i förväg om han kunde ha dom, eller han för en gångs skull inte planerat in nåt... Var barnen sjuka var det jag som fick vara hemma, jag kände mig som en ensamstående- totalt, så varför stanna? Mina försök att få det att funka hjälpte inte, trots hans böner oma tt jag skulle ta tillbaka honom så hade vi det bra 1½ vecka och sen dess ahr det varit såhär... inte konstigt att det (trots allt) känns som jag tagit rätt beslut.. Jag saknar honom, men har inte så mkt att sakna av vår tid tillsammans, tyvärr...
Har frågat flertalet gånger senaste månaden om han vill att vi ska avsluta, så kunde vi göra det, men han har inte velat, han har sagt att han ska bättra sig och tänka på hur han beter sig... men engagemanget fanns inte... alls...

Trist som fan att det skulle bli såhär... Och jag får inga svar på mina frågor om hur och varför det blev såhär... Så jag har tusen gissningar, men vet inte om nåt av det ens stämmer... önskar vi bara kunde reda ut sånt så skulle det kännas lite bättre, och lättare att gå vidare...

Nu ska jag o barnen äta mellis o sen börja förbereda för Alla Hjärtans Dag middagen i goda vänners sällskap...

Nåja, nu finns det ju iaf en person som kanske får ett bra år - trots att det inte såg ut så på nyår...
Och mitt kommer  nog oxå bli bra...tillslut...
Tiden läker alla sår... men tyvärr lämnas ärren kvar.... tur att dom bleknar iaf ;)

Mellis o middag var det ja! Hejsvejs!